Mimmi - Ur ett annat perspektiv..

Nej absolut inte..
Blev mer deppad..
Ouff irrrrrrrrrrrrrrrrriterande..

Trodde att jag inte lyssnade och brydde mig om vad du sa,
men det gjorde jag. Vartenda litet ord..
Skalet sprack kan man säga. FAn!

Men det konstiga är,
att varje gång jag har kommit vidare relativt långt,
så kommer du till mig..
Och jag tar åt mig av vartenda litet ord du säger,
och alla kännslor kommer fram igen.
Eller många kännslor iallafall..

Och sen dagen efter då?
Då har det "aldrig" hänt ungefär.
För dig vill säga..

Eller är der inte så?
Jga vet inte, för du bertättar ju aldrig..

Jag vet inte hur du tänker !
Men det är bara att börja om igen.

Imorgon är första dagen på resten av mitt liv.
Och då ska allt det här BORT från mina tankar..
 
Men fan.. Jag blir så less på att du alltid ska göra såhär!

Kan du inte bara vara ärlig och uppriktigt från första början?
Och om du nu är det, så kan du inte stå för det då?

Det hade blivit mycket enklare då.
Men livet ska väll inte vara lätt?

Jag vet inte varför jag tycker om dig så mycket..
Men det är väll ditt sätt du kollar på mig.
Och pratar med mig.
Ditt leénde, och dina kyssar.
Din famn att ligga i..
Jag föll verkligen för dig.
Allt känndes rätt, till en början..

Men nu vet jag varken in eller ut.
Jag vet inte om jag ska gråta,
eller om jag ska vara glad för tiden vi hade.

Du kommer nog aldrig hitta någon som älskar dig, så som jag gjorde!